Jag kommer inte ihåg vad jag skrev sist. Antagligen att jag var trött, hade/skulle sova eller hade/snart skulle jobba. Det är det som brukar hända här, rutiner. Men! Igår vid 10-tiden kom vi till mitt kära Göteborg och det var så härligt. Jag ringde min kära Leo och tvingade honom att hämta mig i hamnen för att sedan äta frukost i stan. Ja jag är redan trött på havregrynsgröten här. Det var jättemysigt att sitta i solen och äta god mat med min älskling. Sen åkte vi hem en stund för jag behövde egentligen sova, man blir trött när man går upp 03.30. Men jag kunde inte somna och det kändes inte som att vara hemma. Det är svårt att förklara men jag är så inställd på att jag ska vara på båten nu så det kändes bara som att hälsa på någon. När Leo sedan körde mig tillbaka och jag gick ombord igen så kändes det som att jag kom hem. Knepigt det där.
Sen var det bara att stå vid manifoldern i 4 timmar och hålla koll och efter det kom hela min famlij ombord. Inklusive mormor och morfar. Det var roligt att alla kom och hälsade på, det är inte alltid lätt att förklara vad man gör ombord om man inte vet hur båten ser ut. Daniella serverade kaffe och vi satt och fikade ett tag allihop innan dem skulle hem igen och lämnade mig ensam kvar.
Imorse när jag gick ut var jag väldigt trött men piggnade snabbt till. Det började ljusna över Göteborg. Jag stod ensam i gryningen och funderade som vanligt och det kändes precis som att jag drömt allt om dagen innan. Att jag inte alls hade träffat Leo och att ingen hälsat på. För nu var allt som vanligt igen, alla rutiner.
När man är här ombord lever man som i en liten bubbla. Man är fast med 11 andra människor som man ser varje dag och alla gör sitt jobb. Ingenting som jag gör här ens likt det jag gör hemma. Det är helt två olika liv. När jag är här känns det som att mitt vanliga liv med allt och alla jag gillar är så långt bort. Men jag tänker på det nästan hela tiden.
Som förut när jag stod och tittade ut mot vattnet så ser jag hamnen där pappa har sin båt, båtarna som går ut till Leos föräldrar, Älvsborgsbron som jag är van att se från andra hållet, Leos båt som åker förbi. Allt finns där, mitt vanliga liv, min verklighet men jag kan inte nå den. Jag vet att lägenheten ligger alldeles bortom båtarna, jag vet att pappa är på andra sidan och grejar med båten men ändå känns det som att jag är i en annan värld. Jag hade kunnat vara där också, bortom båtarna på andra sidan vattnet. Där jag brukar promenera och äta glass. Men jag ser på mig själv, orange overall, smutsiga handskar, skor med stålhätta över tårna. Den blå hjälmen trillar nästan av när jag tittar ner, den är förstor hur mycket jag än spänner. Jag lyssnar och hör tug-masters som kör, pumpar som låter och någon som ropar på radion. Jag ser mig omkring och ser en tankbåt som för tillfället är mitt hem och arbetsplats, oljecisterner, containrar och andra båtar. Det händer något överallt, allt är i rörelse. Här blir det aldrig tyst och stilla. Det är så långt ifrån mitt vanliga liv man kan komma. Men även detta är en del av mitt liv, för tillfället.
Det är två världar som ligger bredvid varandra, mitt vanliga liv finns där. Jag känner av det men jag är fast här. Tiden går fort och snart sitter jag på andra sidan igen, med benen ut över vattnet och en glass i handen. Då kan jag peka över på andra sidan och titta på båtarna. Då kommer detta livet att vara långt borta och jag är tillbaka i min vanliga värld. Snart så. Om fem veckor.