Jag har en vän som jag skulle kunna säga att jag har känt sen första klass. Men det har jag inte. Vi har gått i samma klass 9 år men har liksom aldrig umgåtts. Våra vägar har korsats lite här och där, och vi umgicks lite ibland och har nästan inga minnen av varandra, fram tills nu. Nu hörs vi nästan varje dag. Jag har tänkt varje gång vi har umgåtts innan att varför är jag inte med henne oftare? Jag vet inte varför men det hade väl en mening. Man kan ju växa ifrån vänner men vi har liksom blivit tvärtom. Det passar väl rätt bra för vi är lite tvärtom. Jag vet inte hur vi lyckas varje gång men det blir aldrig som vi tänkt, det händer nya, roliga knäppa saker som jag inte tror att så många är med om. Och det är det bästa, vi gör den trista vardagen till äventyr. Det är svårt att förklara, det är nog bara vi som fattar. Och det räcker.
Jag är väldigt glad att du finns och är som du är. Vi har båda varit med om falska vänner men jag känner verkligen att du är en äkta bra vän och det är jag väldigt tacksam för. Vi behöver inte låtsas vara någon annan eller göra oss till för att ha roligt. Vi är som vi är, gör som vi vill och jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket med nån som jag har skrattat med dig.
Det låter nästan som en töntig kärleksförklaring men jag är bara glad för att vi är så grymma.

Tack för att du finns min vän!