Nej jag är inte så bra på det här faktiskt. Jag vet inte jag har varit lite deppig på senaste eller nä, eller jag vet inte. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det är fatt med mig. Det känns inte som jag. Jag tror att jag har tappat bort mig själv nånstans. Kanske var det i Norge eller vår senaste hamn i Finland. Eller så är det helt enkelt så att den riktiga Cecilia stannade kvar i Göteborg och väntar där till 1 juni. Eller kanske rent utav för längesen. Inte vet jag. Jag har liksom stängt av delar av min hjärna. Jag bryr mig inte om hur jag mår, jag känner liksom inte efter för det är ingen idé. Hur många man än har omkring sig här så är man ensam. Jag känner fortfarande att jag dör lite varje dag. Mina drömmar och mitt vanliga liv bleknar bort bland allt vatten runt omkring mig. Jag tänker så mycket att tappar bort mig bland mina egna tankar. Jag vill ju göra så mycket men jag förstår mig inte på mig själv. Jag är fånge i mitt eget liv och det är bara jag själv som är räddningen. Men jag plågar mig själv ner i botten.
Det märks att jag tänker alldeles för mycket, det blir flummigare inlägg och rynkorna i pannan blir bara fler. Jag vill leva fullt ut, men det jag gör nu finns inte ens med i planeringen. Det gör mig rädd för då är det något annat som jag misssar. Livet är för kort och det ger mig panik. Jag har åldersnoja, jag är rädd för att livet ska springa ifrån mig, att jag inte ska hinna med och så tvingar jag mig själv att göra något jag inte vill. Jag ser hur folk i min omgivning blir äldre och förstår att det drabbar även mig.
Jag är 20 år gammal, eller ung kanske man ska säga. Fast det är lätt att glömma, när jag är här känner jag mig som 40.
Men i alla fall, jag måste styra upp mitt liv. Det är alldeles för kort för att man ska lägga ner tid på idioter som man kallar vänner men helt plötsligt skiter i dig för att de har hittat en ersättare. Det är inte okej, jag har varit alldeles för snäll. Men vet ni vad? Det är slut på sån skit nu! Jag tänker umgås med personer som jag trivs med och som bryr sig på riktigt. Jag tänker inte bry mig om de andra. Jag har varit med om det för många gånger redan. Jag har mognat riktigt mycket på ett år medan vissa står still. Jag tänker ett steg längre än vad många andra gör. Blinda människor som super sig fulla och inte inser att allt man gör får konsekvenser.
Jag sätter nu ner ännu en milstolpe i mitt liv, sen går jag vidare. Lite klokare, lite mognare och med några fler ärr. Alla bär en ryggsäck. I den lägger man stenar som man samlar på sig på vägen och bär med sig resten av livet, man lär av sina misstag och utvecklas hela tiden. Nu rensar jag i min, behåller de jag tycker är viktiga. Känner att ryggsäcken blir lättare, tar fart och springer åt ett annat håll. Jag lämnar mina gamla stenar för de ger mig bara mer tyngd, jag behöver inte alla så de får ligga kvar. De är inte ensamma, de ligger kvar tillsammans med minnen från en tid som aldrig kommer tillbaka.

Jag ska ut på jakt efter nya stenar!